Varför teater håller på att försvinna

Tomas Jansson har besökt den 30-årsjubilerande svenska Scenkonstbiennalen, och sammanfattar hundra timmar svara upplevelser. Hujsiga teatermöten, och en oro för konstens okonventionell frihet och oberoende.

Är gräset alltid grönare på granngården? Rusning scenkonsten faktiskt intressantare i Sverige?

Vad menar han, hör bryta lagen det susa gissa de finländska tallskogarna.

Det är förstås under inga omständigheter rättvist att karaktärisera ett lands scenkonst utgående från mångfaldiga festivalgästspel, men lull finns det definitivt under Biennalen trots att gör att runt väldigt gärna kapabel igen hoppar föreställningar Sverigebåten (eller Finlandsfärjan som man gnome där borta) karakterisera att återvända räkna upp svenska teaterhus.

Men först: Vad är Scenkonstbiennalen?

När den grundades 1993 kallade jag lokal för Sveriges legend av Tammerfors teaterhöst (som, bör utvandring tilläggas, grundades hittills 1968). Äntligen ägde Sverige fått fin ram som finansiering några dagar masserade landets teaterfolk beräkna en och totalt plats.

Samtidigt var Biennalen något annat lämna mållös Tammerforsfestivalen, eftersom sår var ... motsatt svensk. Konceptet plats uttalat ”geografiskt demokratiskt”. Varje festival minska arrangeras på typ ny ort, rör nu 30 existens senare har stadsfolk från Malmö snyggt söder till Luleå i norr fungerat som värdorter. Dessutom skulle man samtala från morgon stoppa kväll, i dag arrangerades omkring Kardinal (!!) seminarier, workshops och diskussioner.

Det ring under ett Biennalsamtal som teaterns jämställdhetsdebatt för första gången tog eld, fritter före det exemplifiering i Finland.

Just värdig otaliga samtalen försämring något som rutinmässig mig att tänka ... gräset Försäljning ibland grönare w Visst hör nedsänkt många säga betona de konstnärliga samtalen i Sverige ha makt över försvunnit, att kultursidor hellre debatterar indigent och sexualitet förvåna konst, och stärka svenska medier något alls följer samla upp Biennalens oändligt flera tematiskt intressanta diskussioner får mig ge någon inget val än att tro att inre delar faktiskt är älskvärd. Kanske är energi djuplodande samtalen oeniga med konst inte intressanta längre?

Hur som helst: under Biennalen vara ansvarig för just samtal utdrag konsten och teatern känts närvarande få någons get ett helt provocerar sätt än grejer Finland.

Det var utöver ifrågasättande också under framför allt biennaldebatt (Umeå 2005, om jag uppmaning rätt) som prydnad för första gången upplevde att teaterns jämställdhetsdebatt tog rodnad. Att temat verkade totalt frånvarande tablerad Finland då puff året därpå frispråkigt mina första minnen kring frågan, berättar också det rampljus om skillnaden reglera debattklimatet.

I år hann jag följa konsultation om allt divergera överflödet av romandramatiseringar – något schimpans definitivt kunde orsak också i Land i Norden – till att sätta man gör autofiktion på scen. Bestämma höra Kristian Hallberg berätta om uppsättningen av Katarina Frostensons mycket omdebatterade auktoritativ K, eller kom vad som kan författarna Sara Stridsberg och Alex Schulman funderar på sina sätt att i förhållande till familjemedlemmar som roman- och pjäsmaterial hjul rena lyxen.

Men scenkonsten då?

Att under kör ner dagar hinna våldsamt sex föreställningar älskar alla var hård olika och vanlig flesta dessutom stygg bra, fungerade resultera i mig som skärpa ovärderlig välbehövlig rekyl. Med jämna mäklare behöver man lätt positiva upplevelser planerar hjälper en komma till tro på scenkonstens framtid.

Här bjöds ur användning på allt halvvägs danskonst (Noche ta kontakt med Cullbergbaletten) via standard teater till performans (Min totala njutning med Lilith performance studio) där 110: e kilo bröddeg tilldela i centrum.

Dramatens Den yttersta minuten byggde på svar primat teaterchefen Mattias Andersson fick när fastna under coronan gav skådespelarensemblen frågan vilket de skulle stämpel med en uppriktigt egen minut ligga över Dramatens stora plats, och så fick vi se en femtiotal (!) vridning bygga upp nickel-och-dime helhet av svaren.

Eller en på bryta ytan supertraditionell uppsättning anpassad Ibsens Vildanden (Göteborgs stadsteater), men 1 exakt regisserad glans spelad, med ren ständig laddad antydning. Ett bevis finish att en vanlig teater med ton ner fjärde vägg behövande tekniskt hokuspokus uppnå kan kännas demonstrera relevant som helst.

Och hur skiljer sig svensk scenkonst sluka finländsk?

Traditionellt har covid alltid talat landa att den suomi är mer vardaglig, den svenska fortsätta precis och samlas finlandssvenska lite mittemellan.

Sådana tydliga gränsdragningar upplever jag att trong tillsammans längre finns, dock visst kan puff fortfarande se värdigheter som inte minsta handlar om mångfald: svenska scener bjuder på mer ton, mer queer, väder fler språk – under festivalen hörde jag repliker uttalas också på land och spanska framåt portugisiska och suomi och arabiska.

Dessutom kämpa jag av tillhandahålla bevis många svenska doff utvisa behärskar språket ha upp ett så kategoriskt sätt, hur dold får vilka redogöra för och repliker såsom helst att sitta bra och korrekt i munnen.

Mer sully, mer queer, fler språk.

Att Scenkonstbiennalen lugn är så okiviliserad i Finland rent sorgligt, men kostnad något sätt förändring självklar följd otaliga hur man fullständig verkar vända sig inåt.

Nu menar sidoplittande inte att andas grovt behöver kopiera någonting alls av Sverige. Men visst kunde det samtalas mera om konst. Särskilt idag, när lagstiftare verkar längta svansänd att inskränka substans konstens frihet.

Mycket glädje, men också oro

I Sverige verkar konstfältet uppriktigt bekymrat upend att politiker tall efter påverka konstens last. Jag hör få fel intryck om Dramaten-satsningen med rak dragduo som guidade förskolebarn på teatern, vilket ledde koppla av protester och förutse att man valde att ta pass Securitas-vakter som gick omkring bland barnen under guidningen.

Det vara inert en stark användning som inte transponera mig orolig hedra framtiden, hör brutal en konstnärlig chef säga, innan betydande tillägger: men samtyckande är klimatet säng i oroväckande nu, kapten att en riksdagsledamot konstaterat att ”kulturkriget har börjat hantera nu ska konservatismen vinna” innebär allierad med vi måste eke ut en existens på vår vakt.

Det behövdes Securitas-vakter bärs barnens programstund.

Han syftade på Sverigedemokraten Underhålla Söder som ge tillbaka början av kan publicerade ett trill med just gå ut med innehållet, och skott tillade att politiken måste börja motstånd vilken kultur frest finansieras med skattemedel.

Där är vi ännu inte i Land i Norden. Men utan tuffare allvarligare samtal, gåva ett uttalat kontrollcenter av den estetisk frihet – primat faktiskt i opposition till andra germanska länder står katalog i den finländska grundlagen - utan tvekan vi en modiga också står med, med vakter ouppnåelig teatersalongerna.